RC noterar av detta inläggs huvuddel främst att människor tycks ha ett OUTTÖMLIGT behov av grupptillhörighet och ett ”vi” mot de”-samhälle.

I Sverige är somliga uppenbarligen BESATTA av just grupperna ”män” och ”kvinnor”, som må vara aldrig så intressanta att studera ur antropologisk synvinkel, men är de grupperna intressantare än t.ex.:

• ”norrlänningar” VS ”Stockholmare”

eller

• ”norrlänningar” VS ”Skåningar”

eller

• ”Stockholmare” VS ”Skåningar”

eller

• ”Skåningar VS danskj-v, f-låt danskar”

eller

• ”etniska svenskar” VS ”nysvenskar (ny benämning på gammalt ”fenonmen”)”/”invandrare (gammal, ja traditionell, benämning på ”fenomenet”)”

eller

• ”hbtq-personer” VS ”heterosexuella”/”straighta”

eller

• ”mörkyade” VS ”ljushyade”

eller

• ”friska” VS ”sjuka”

eller

• ”arbetsföra” VS ”människor i utanförskap”
• etc

?

Har människor i allmänhet verkligen inte kommit längre år 2012 än att fortfarande vara flockdjur…flockdjur i…mängden?

Det är ju i själva verket oerhört sorgligt!

Genusnytt

Svenska Dagbladets ledaraskribent Maria Ludvigsson skrev igår en mycket bra krönika där hon kritiserar att så mycket i vår samtid klassas som ”kvinnofrågor”. Hon kritiserar också media för sin kvinnofrågehysteri (även om hon inte använder det ordet). Jag citerar:

”Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga vilande enkom på kvinnors axlar.  För att verkligen placera en fråga i nyhetsflödet är genusperspektivet omåttligt populärt. Och det fungerar. En nyhet med vinkeln ”kvinnor är över- eller underrepresenterade” glider lätt in på topplaceringar. Den läraktiga noterar och gör följaktligen sina hjärtefrågor till just kvinnofrågor.”

Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv. Maria Ludvigsson avslutar:

”Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den. Den som vill påverka andras synsätt eller berätta något viktigt, gör klokt i att beskriva världen som den är…

Visa originalinlägg 189 fler ord

Programledaren i ”Fråga doktorn” sjuk…

I skrivande stund tittar jag på en repris av SVT1-programmet ”Fråga Doktorn”, där programledaren Suzanne Axell är såpass hes att hon knappt kan prata!

Programmet betecknas som ”hälsomagasin” av RC:s digitalbox-information.

Högst intressant och fascinerande. Ska man skratta eller gråta?

RC funderar över  hur SVT kan ha såpass dåligt omdöme att man tillåter en programledare, i ett program om just HÄLSA, att ställa upp med sådan röst.

?!

DET om något är ordet patetiskt i ett nötskal!

Det är även respektlöst gentemot tittarna, som förtjänar en programledare i form och ett program med hög kvalitet.

Till sist bör påpekas att programmet, p.g.a. programledarens bristande röst, ter sig som ett dåligt skämt i allmänhet.

Som tittare kan RC svårligen koncentrera sig på programmets innehåll.

Varför sätter inte programmets s.k. husläkare Gunilla Hasselgren STOPP för dårskapen?

Borde inte läkaren sätta sin programledares hälsa främst?

Bara en liten reflektion…

---

I senare delen av programmet, där ett äldre manligt homosexuellt par (”Ingvar” och ”Rolf”) intervjuas, så ber programledaren Suzanne A. detta par att ge råd till HETEROsexuella, som enl. henne ~”bara kan drömma” om att kunna leva tillsammans under ”51 år”.

RC kommenterar: må så vara att många heterosexuella bara kan drömma om ett såpass långt förhållande men minst två frågor uppstår:

1. varför ska just ett homosexuellt par ge råd till heterosexuella?!
2. hänger alltså en människas förmåga till långvarig relation med en partner ihop med sexuell läggning och vilken sexuell läggning är, enl. ”Fråga doktorn”, bäst i detta avseende?
3. likställer ”Fråga doktorn” en långvarig relation med Monogami?
4. om punkt 3. är en korrekt tolkning, innebär det därmed att det manliga homosexuella paret, som intervjuades, har varit monogamt under sin långa tid tillsammans?