Arkiv för inlägg med etikett: skratt

I skrivande stund tittar jag på en repris av SVT1-programmet ”Fråga Doktorn”, där programledaren Suzanne Axell är såpass hes att hon knappt kan prata!

Programmet betecknas som ”hälsomagasin” av RC:s digitalbox-information.

Högst intressant och fascinerande. Ska man skratta eller gråta?

RC funderar över  hur SVT kan ha såpass dåligt omdöme att man tillåter en programledare, i ett program om just HÄLSA, att ställa upp med sådan röst.

?!

DET om något är ordet patetiskt i ett nötskal!

Det är även respektlöst gentemot tittarna, som förtjänar en programledare i form och ett program med hög kvalitet.

Till sist bör påpekas att programmet, p.g.a. programledarens bristande röst, ter sig som ett dåligt skämt i allmänhet.

Som tittare kan RC svårligen koncentrera sig på programmets innehåll.

Varför sätter inte programmets s.k. husläkare Gunilla Hasselgren STOPP för dårskapen?

Borde inte läkaren sätta sin programledares hälsa främst?

Bara en liten reflektion…


I senare delen av programmet, där ett äldre manligt homosexuellt par (”Ingvar” och ”Rolf”) intervjuas, så ber programledaren Suzanne A. detta par att ge råd till HETEROsexuella, som enl. henne ~”bara kan drömma” om att kunna leva tillsammans under ”51 år”.

RC kommenterar: må så vara att många heterosexuella bara kan drömma om ett såpass långt förhållande men minst två frågor uppstår:

  1. varför ska just ett homosexuellt par ge råd till heterosexuella?!
  2. hänger alltså en människas förmåga till långvarig relation med en partner ihop med sexuell läggning och vilken sexuell läggning är, enl. ”Fråga doktorn”, bäst i detta avseende?
  3. likställer ”Fråga doktorn” en långvarig relation med Monogami?
  4. om punkt 3. är en korrekt tolkning, innebär det därmed att det manliga homosexuella paret, som intervjuades, har varit monogamt under sin långa tid tillsammans?

Det ”mänskliga fenomen”, eller vad man nu ska kalla det, som jag nu tänker skriva om, är i och för sig allmänt känt (sedan 1980-talet, eller ännu längre tillbaka) men likväl värt att nämna och ifrågasättas.

Detta eftersom det ännu pågår.

Jag talar om pålagda skratt i tv-serier.

Varför finns de?

Är inte tv-seriens humor tillräckligt bra för att tittaren ska skratta, så är den väl för dålig, eller har jag missat något här?

Ett par exempel, från tidigare i natt (lördag 2012-02-24) på Kanal 5:

  • the Golden Girls - "Pantertanter"

    PanterTanter” (en tv-serie från 1989)

05:40 – 06:00
Amerikansk komediserie från 1989. Fyra äldre kvinnor delar villa i Miami. Dorothy Zbornak är en frånskild lärare som alltid har en sarkastisk kommentar på lager. Rose Nylund kommer från en bonnhåla i Minnesota och är en snäll men minst sagt naiv änka. Säsong 5. Avsnitt 14.
Kommentar
jag tänkte att den serien kanske trots allt hade live-publik…

06:05 – 06:30
Amerikansk familjeserie från 2009. Alex, Justin, och Max är syskon som på ytan lever ett normalt familjeliv. Men de har en hemlighet – de är under hårdträning för att bli trollkarlar, och de använder sina krafter till att klara de utmaningar som de ställs inför. Säsong 3. Avsnitt 25.

Vad är det för FEL på tv-tittarna, om de inte spontant kan skratta åt det som förevisas dem?

Omvänt: vad är det för fel på de tv-bolag,  som måste tillverka skratt för att ev. få verkliga sådana?

Vad säger detta om människan?

Många människor verkar ta detta för givet…att låtsas-skratt tillhör vardagen och ska accepteras.

Jag säger: NEJ! TVÄRTOM.

De utgör HJÄRNTVÄTT!

Ganska uppenbar sådan, därtill!

Hur kan påklistrade skratt ens vara lagliga?


Det finns GIVETVIS otaliga andra exempel på område, exempel som belyser det jag menar.

Hjälp mig gärna med en kommentar, eller två.

Berätta gärna om Din egen erfarenhet av sådana tv-serier.