Archives for posts with tag: reflektion

RC noterar att två kvinnor diskuterade ämnet kvinnors våld mot män i SVT:s ”Aktuellt” (fredag 12 oktober). Varför ingen man i studion, när nu ämnet var: kvinnors våld mot män?

Hur resonerar SVT?

Carin Götblad om kvinnors våld mot män

[transkription:]

[reportern:]
– I studion nu Carin Götblad, Regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Välkommen hit.

[C. G:]
– Tack.

[reportern:]
– Vilken hjälp får män, som é i Joels situation?

[C. G:]
– Ja, d..hjälpen ser ganska olika ut…å dé finns inte särskilt mycket hjälp.

– Vi har s..nå’nting, som vi kallar för: ”Kriscentrum för män”, som finns ett tjugotal runtom i landet, som har…legitimerade terapeuter, men väldigt många män känner att dé finns inte hjälp å få, å många män berättar för mig att man inte känner att man blir trodd, när man vänder sig till socialtjänsten.

[reportern:]
– Vad möts dom av för reaktioner då?

[C. G:]
– Att man blir nonchalerad, å t.o.m. att socialtjänsten ibland inte tror att man har ett uppdrag att även hjälpa män, som blir utsatta för våld och hot i nära relationer .

[RCs kommentar: vilken effekt får detta i vårdnadstvister, vad gäller vårdnadsutredarnas syn på föräldrarna, i det fall där någon förälder anklagar den andra för just hot eller våld?]

[reportern:]
– Men..v..va..va kan det bero på?

[C. G:]
– Ja, en sak som naturligtvis é..é..har betydelse, dé é att dé é trots allt väldigt många fler kvinnor, som blir misshandlade och där é också våldet, vet vi genom olika undersökningar, grövre och mer upprepat

[RCs kommentar: är det inte tvärtom betydligt fler män än kvinnor, som misshandlas i Sverige? Är inte det vanligaste misshandelsoffret tvärtom en ung man? Vilkaolika undersökningar” åsyftas?]

[C. G:]
– men dé é ju en liten tröst för dom män, som blir misshandlade på olika sätt.

– Ehm, jag tror också att ehm, lagstiftningen har en betydelse där. Vi har inte en könsneutral lagstiftning idag. Både i Brottsbalken å i Socialtjänstlagen, så pekas kvinnor ut som särskilt skyddsvärda, när det gäller våld i nära relation.

[reportern:]
– Så män nämns inte där?

[C. G:]
Nä, dé gör dom inte. Å..vi kan också se dé i många handlingsplaner å så att man..glömmer både barn..å män.

– Å já tror att dé här é en av dom saker vi måste titta på, för dé é naturligtvis så att..förebyggande arbete är det allra viktigaste på alla områden.

[reportern, avbrytande mot slutet av föregående citat:]
– Dé kan behövas ny lagstiftning, helt enkelt? .. eller modifierad?

[C. G., avbrytande mot slutet av föregående citat:]
– Ja, i vart fall en könsneutral lagstiftning måste vi titta på, å se’n é ré naturligtvis så att..även män måste få känna att det finns hjälp för dom.

– Å..inte minst i det förebyggande arbetet måste vi ha en bild, som inte é stereotyp, hur våldet ser ut i samhället. Å já menar ju att..våldet é mycket, mycket vanligare, å vi måste prata mycke’ mer om de’.

[RCs kommentar: vilket våld är det, som C. G. menar är ”mycket, mycket vanligare” och jämfört med vad/när?]

[C. G:]
– Dé é ett..folkhälsoproblem idá.

[reportern:]
– Mm, men det finns också ett stort mörkertal. Många vågar inte almäna[/anmäla?], som vi hörde i inslaget.

[C. G inflikar:]
– Ja-a.

[reportern:]
– Å dessutom är det svårt å göra så’n här statistik, eller sammanställa.

[C. G inflikar:]
– Mm-m.

[reportern:]
– Ehh..vad vet man om förövarna?

[C. G:]
– Ja, alltså, när det gäller just..eh..kvinnor som..slår män, så kan man säga att man vet ganska lite.

– Mönstren ser ungefär likadana ut, ser dé ut som.

– Kränkningar, hot, trakasserier men det är mer av trakasserier, förlöjliganden, eh, hot…man slår sönder saker…ehm, mer av det slaget.

-Se´n ska vi komma ihåg att BRÅ:s statistik, dé är alltså s.k. rådata, dé é alltså inrapporterade anmälningar, å dé é som me all annan brottsdata från BRÅ; den är inte analyserad…å när man gör dé, så sjunker dé drastiskt. Å så é dé även på det här området.

[RCs kommentar: vad exakt är det som ”sjunker”? C. G:s språk leder till olika tolkningar.]

[C. G:]
– Så andelen é lägre men dé é likväl ett problem, som é allvarligt å som vi måste titta på, hur vi kan hjälpa män.

[reportern:]
– Precis. Kort, dé viktigaste, dé mest akuta, som man måste göra?

[C. G:]
– Ja, já é inne i en fas, då jag lyssnar. Já menar att man måste ha ett mycket vidare synfält, å man måste [ohörbart, p.g.a. nedanstående].

[reportern, avbrytande föregående citat:]
– Vá betyder ? ”Vidare synfält”?

[C. G:]
– Ehe [=skratt]..Att man fångar upp våldet mycket tidigare, på många, många fler områden, så att maskerna [=maskorna?] vlir mindre.

– Vi måste prata med barn om våld.
– Vi måste prata i förskolan.
– Vi måste fundera över: vilken mansroll trycker vi in män i?

[RCs kommentar: vilka avses med ”vi”?]

[C. G:]
– För det är ju så här att, erkänna, att man blir slagen, dé é s..dé éé..skämmigt idá…asså dé é..varken män eller kvinnor accepterar att en man é ett offer.

[reportern:]
– Mm.


SAMMANFATTNING

RC konstaterar att Carin Götblad dels:

  1. betonar att mäns våld mot kvinnor är allvarligare än kvinnors våld mot män och därigenom förminskar det senare
  2. betonar att BRÅ:s statistik inte är tillförlitlig och därigenom förminskar densamma (nu i avseende på kvinnors våld mot män).

Dessvärre visar sådana uttalanden, i kombination med att, som RC inledningsvis påpekade, två kvinnor diskuterar ämnet kvinnors våld mot män, att svensk statsfeminism ännu råder och att den vägrar släppa fram det sanna budskapet om hur verkligheten ser ut.

Verkligheten är att kvinnor lika ofta som män är förövare, vad gäller misshandel i nära relationer, att de oftare än män mördar sina barn (men kommer undan med ”barnadråp”), oftare initierar bråk, oftare kastar saker vid bråk, m.m.!

RC kan, vid intresse, hänvisa till flera undersökningar, som bekräftar det.

SVT presenterar återigen en förljugen bild av våld i nära relationer.

Varför?

Annonser

SBS TV” har en speciell ”kvinnokampanj”…

Anledningen antas vara att kvinnor tycker mindre om sport än män gör.

http://sbsmediagroup.se/nyheter/sommarerbjudande-fran-sbs-tv/

Man kan inledningsvis läsa om den kampanjen:

Kampanj Kvinna

Vi står inför en massiv sportsommar med fotbolls-EM och OS, som ju attraherar många manliga tittare. Men alla gillar inte sport, och vi vet att Kanal 5 är det första valet för många kvinnor som föredrar annat än idrott. Därför har vi ett specialerbjudande för att nå kvinnliga tittare i sommar.
”.

Somliga önskar uppenbarligen att dela in människor framförallt utifrån kön.
Varför?

REFLEKTION
Har inte världen nått längre än?

RC noterar av detta inläggs huvuddel främst att människor tycks ha ett OUTTÖMLIGT behov av grupptillhörighet och ett ”vi” mot de”-samhälle.

I Sverige är somliga uppenbarligen BESATTA av just grupperna ”män” och ”kvinnor”, som må vara aldrig så intressanta att studera ur antropologisk synvinkel, men är de grupperna intressantare än t.ex.:

  • norrlänningar” VS ”Stockholmare
  • eller

  • norrlänningar” VS ”Skåningar
  • eller

  • Stockholmare” VS ”Skåningar”
  • eller

  • Skåningar VS danskj-v, f-låt danskar
  • eller

  • etniska svenskar” VS ”nysvenskar (ny benämning på gammalt ”fenonmen”)”/”invandrare (gammal, ja traditionell, benämning på ”fenomenet”)
  • eller

  • hbtq-personer” VS ”heterosexuella”/”straighta
  • eller

  • mörkyade” VS ”ljushyade
  • eller

  • friska” VS ”sjuka
  • eller

  • arbetsföra” VS ”människor i utanförskap
  • etc

?

Har människor i allmänhet verkligen inte kommit längre år 2012 än att fortfarande vara flockdjur…flockdjur i…mängden?

Det är ju i själva verket oerhört sorgligt!

Genusnytt

Svenska Dagbladets ledaraskribent Maria Ludvigsson skrev igår en mycket bra krönika där hon kritiserar att så mycket i vår samtid klassas som ”kvinnofrågor”. Hon kritiserar också media för sin kvinnofrågehysteri (även om hon inte använder det ordet). Jag citerar:

Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga vilande enkom på kvinnors axlar.  För att verkligen placera en fråga i nyhetsflödet är genusperspektivet omåttligt populärt. Och det fungerar. En nyhet med vinkeln ”kvinnor är över- eller underrepresenterade” glider lätt in på topplaceringar. Den läraktiga noterar och gör följaktligen sina hjärtefrågor till just kvinnofrågor.”

Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv. Maria Ludvigsson avslutar:

Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den. Den som vill påverka andras synsätt eller berätta något viktigt, gör klokt i att beskriva världen som den är…

View original post 189 fler ord

Spontanreflektion, det är ju lite lustigt att tv-seriens författare, som är man och därmed borde vara ond(?), heter ”Terry Goodkind”.

Är han en kvinnlig bekännare, som har bytt kön men som har tillåtits behålla de goda magiska krafterna?

Annan reflektion:

ligger inte de manliga bekännarnas ondska egentligen i deras ”trollspö”, det som de kvinnliga saknar?

”Trollspö”-avund?

Är det även detta ”trollspö”, som den manlige tyrannens manliga soldater använder för att tortera de blivande ”Mord Sither”na ”under väldigt lång tid”?

Det känns dock lite magstarkt att förlänga parallellen till våldtäktsoffer genom detta stycke: ”Tortyren har vänt ut och in på deras sinnen så att de har blivit onda.”.

Apropå filmer, som exemplifierar ”manshatets självförstärkande spiral”, så är kanske ”Dracula” ett exempel, även om han skänker sina offer (ofta kvinnor) en evighet som ”levande död”.

Eller varför inte:

  • King Kong” (innan en kvinna, och bara Hon, råkar förstå att ”monstret” är snällt och vill få andra att förstå det: ”Skönheten och Odjuret”, 1) (även en film om antingen kärlek till djur eller om att ”kärleken är blind”(!), eller om att ”kärleken övervinner allt”, eller om en kvinna med annorlunda sexuell läggning(!)).
  • Skönheten och Odjuret”, den riktiga filmen
  • Ringaren i Notre Dame”? (bygger inte den också på ett ”Skönheten och Odjuret”-tema förresten?)
  • Dr. Jekyll & Mr. Hyde” (om mannens dubbelnatur…lite inspirerad av Jack Uppskäraren? kvinnan som offer är även en viktig komponent)
  • Scarface” (om en manlig knarklangare, som självfallet är ond; är inte de flesta onda i den filmen män? Jag minns att filmen är mycket blodig).
  • Fredagen den 13:e”, del 1-? (vilket kön har mördaren månntro?)
  • Terror på Elm Street”, del 1-? (vilket kön har mördaren?)
  • gäsp…

En film, som jag dock kommer att tänka på, med onda ”antihjältinnor”, är franska Baise-moi” (usch!) från år 2000.

Jag har inte för avsikt att översätta titeln och skäms, om jag skulle ha råkat se delar av den. Ett riktigt lågvattenmärke!

Såväl inom litteraturens som i filmens värld, så handlar det väl helt enkelt och samtidigt komplicerat om s.k.: arketyper (Arketyp), ”mönster”/”förebilder”.

Arketyperna tycks svåra att motarbeta.

Genusnytt

 

Jag har följt en teveserie vid namn ”Legend of the Seeker”, som baseras på romanen The Sword of Truth av Terry Goodkind. Eftersom jag alltid har mina genusglasögon på mig (det har antijämställdisterna lärt mig) upptäckte jag en sak som jag vill dela med mig av. Det kan jag bara göra genom att redogöra för en liten del av den värld som Terry Goodkind bygger upp:

Det finns en slags människor – kvinnor – med starka magiska krafter som kallas bekännare. Dessa kvinnor, klädda i vitt (du ser en av dem ovan), är goda. Mycket goda. Bekännarna använder sina magiska krafter för att bekämpa ondskan – det är deras mission.

När en bekännare får barn blir det nästan alltid en flicka (som då växer upp till en ny och lika god bekännare). Någon enstaka gång kan det dock bli en pojke. När så sker måste han…

View original post 450 fler ord

Vad betyder ”människokännedom” egentligen?

Kommer den intuitivt eller växer den fram successivt?

Kan man t.ex. direkt se på en människa vilket politiskt parti han eller hon röstar på eller se vilken sorts sex han eller hon tycker om?

Vilken roll spelar ”människokännedom” för maktbalansen och skapandet av kontakter (vänner/fiender) i samhället?

ReflektionsCentrum undrar.

Frågeställningen kan tyckas enkel.

Är den det?

Det är så väldigt mycket i (det mänskliga) samhället, som beror på kontakter och hur människor uppfattar varandra.

Tänk en gång till.

Fundera!

(trots att du inte har tid)

 

 

Det är ett faktum att vi alla lever  i parallella världar (/liv/universa).

(parallella kulturella, individuella, erfarenhetsmässiga världar, m.fl.)

Hur kan och ska vi då förstå varandra, givet sådana omständigheter?

Bör vi ens göra det?

ReflektionsCentrum undrar…

 

 

 

Jag läste nyligen denna artikel (från 20:e juli):

Jourerna har öppet när samhället tar semester.

En till synes missvisande och motsägelsefull rubrik samt artikel, med tanke på nedanstående påståenden…d.v.s. att våldsutsatta kvinnor INTE får hjälp under sommaren.

Kan någon möjligen reda ut motsägelsen för mig?

Igår morse (med start omkring: 08.40) levde feministerna hursomhelst runt!

Då intervjuades nämligen ROKS vice ordförande Malin Olsson om jourernas sommartider, m.m. i P4 Radio Stockholm:
P4 Radio Stockholm, onsdag 2012-08-01, 08.30-09.00.

ROKS – allas vår jämställdhets Fågel Fenix, eller bara beskyddare av somliga?

Intervjun hörs omkring 10:25-27:20 in i programmet.
Bl.a. påstår Malin Olsson där att de flesta kvinnojourerna drivs ideellt (vilket man även kan läsa i ovanstående artikel), även om hon på en direkt fråga medger att många jourer har en eller ett par anställda.

Sant eller falskt att de flesta jourerna är ideella?

Ännu tidigare igår morse (omkring kl. 08) kunde man i samma kanals nyhetssändning höra den “nationella samordnaren för kvinnofrid” (varför finns ingen sådan för: “människofrid”?) Carin Götblad uttala sig om detta:
P4 Radio Stockholm, onsdag 2012-08-01, 08.00-08.30.

Även Faria Hassan – vice ordförande i SKR-jouren “FemCenter” i Malmö – uttalar sig.

SKR, ännu ett kvinnojoursförbund, som om det inte räckte med ROKS

Ett par reflektioner

  1. säger reportern (omkring fyra minuter in i klippet):
    a.) “bemanningen på hororna krymper under sommaren” eller
    b.) “bemanningen på jourerna krymper under sommaren”?
    Upp till ditt öra att avgöra, antar jag.
  2. är det ens teoretiskt möjligt för kvinnojourer att ha “bemanning”, utan män involverade?

RC funderar just nu, liksom även tidigare, över vilken moralisk skyldighet en individ har gentemot samhället, fordringsägare, m.fl., givet FAKTA att han/hon aldrig har valt att födas till denna jord, verklighet och liv.

Många människor tycks ta för givet att de har en skyldighet mot samhället.

Många människor tycks ta för givet att de är en sorts PRODUKTER och ROBOTAR (boktips: Robotfolket), som ska prestera och leverera, snarare än att tillåtas känna att de är självständiga, tänkande varelser.

RC frågar sig: VARFÖR tänker de så?

Inser de inte sitt mänskliga, unika värde?!

Varför frågar de inte lika gärna: ”vilka (moraliska) rättigheter har jag?”?

Det är nämligen en HÖGST RELEVANT fråga, för varje individ, inte bara mänsklig men just nu fokuserar RC på just mänskliga individer, s.k. människor.

RC har också hört kommentarer i stil med: ~”det är ju så för ALLA människor!”.

Betyder detta att samhället rentav äger en människas liv?

FRÅGA

hur kan samhället äga livet till en människa, som aldrig själv har valt att födas?!


Några enkla FAKTA om människor

  • alla människor behöver tak över huvudet, åtminstone på kallare breddgrader
  • alla människor behöver äta

Dessa enkla fakta missbrukas och utnyttjas av diverse företag, myndigheter och stater för att FÖRSLAVA alla människor!

De människor, som råkar inte besitta tillräckligt med pengar – denna fiktiva värdemätare på mänsklig förmåga/oförmåga – bestraffas ofelbart av företagen och staten, genom att påläggas än större utgifter, som ytterligare försämrar deras liv!

Intet nytt under Solen men likväl väl värt att påpeka.

FRÅGA

vem vinner på detta sjuka system, där företag skor sig på individers basala behov för att leva?

SVAR

ja, inte är det då den enskilde individen.

Alla människor blir, genom systemet därigenom, liksom någon förment vis person myntade för relativt längesedan:

Slaves of Society” – SOS.

RC undrar:

varför vill inte människor vara FRIA på riktigt, snarare än förslavade, i händerna på ständigt odemokratiska krafter?

RC lämnar frågan öppen…

I skrivande stund tittar jag på en repris av SVT1-programmet ”Fråga Doktorn”, där programledaren Suzanne Axell är såpass hes att hon knappt kan prata!

Programmet betecknas som ”hälsomagasin” av RC:s digitalbox-information.

Högst intressant och fascinerande. Ska man skratta eller gråta?

RC funderar över  hur SVT kan ha såpass dåligt omdöme att man tillåter en programledare, i ett program om just HÄLSA, att ställa upp med sådan röst.

?!

DET om något är ordet patetiskt i ett nötskal!

Det är även respektlöst gentemot tittarna, som förtjänar en programledare i form och ett program med hög kvalitet.

Till sist bör påpekas att programmet, p.g.a. programledarens bristande röst, ter sig som ett dåligt skämt i allmänhet.

Som tittare kan RC svårligen koncentrera sig på programmets innehåll.

Varför sätter inte programmets s.k. husläkare Gunilla Hasselgren STOPP för dårskapen?

Borde inte läkaren sätta sin programledares hälsa främst?

Bara en liten reflektion…


I senare delen av programmet, där ett äldre manligt homosexuellt par (”Ingvar” och ”Rolf”) intervjuas, så ber programledaren Suzanne A. detta par att ge råd till HETEROsexuella, som enl. henne ~”bara kan drömma” om att kunna leva tillsammans under ”51 år”.

RC kommenterar: må så vara att många heterosexuella bara kan drömma om ett såpass långt förhållande men minst två frågor uppstår:

  1. varför ska just ett homosexuellt par ge råd till heterosexuella?!
  2. hänger alltså en människas förmåga till långvarig relation med en partner ihop med sexuell läggning och vilken sexuell läggning är, enl. ”Fråga doktorn”, bäst i detta avseende?
  3. likställer ”Fråga doktorn” en långvarig relation med Monogami?
  4. om punkt 3. är en korrekt tolkning, innebär det därmed att det manliga homosexuella paret, som intervjuades, har varit monogamt under sin långa tid tillsammans?

Det ”mänskliga fenomen”, eller vad man nu ska kalla det, som jag nu tänker skriva om, är i och för sig allmänt känt (sedan 1980-talet, eller ännu längre tillbaka) men likväl värt att nämna och ifrågasättas.

Detta eftersom det ännu pågår.

Jag talar om pålagda skratt i tv-serier.

Varför finns de?

Är inte tv-seriens humor tillräckligt bra för att tittaren ska skratta, så är den väl för dålig, eller har jag missat något här?

Ett par exempel, från tidigare i natt (lördag 2012-02-24) på Kanal 5:

  • the Golden Girls - "Pantertanter"

    PanterTanter” (en tv-serie från 1989)

05:40 – 06:00
Amerikansk komediserie från 1989. Fyra äldre kvinnor delar villa i Miami. Dorothy Zbornak är en frånskild lärare som alltid har en sarkastisk kommentar på lager. Rose Nylund kommer från en bonnhåla i Minnesota och är en snäll men minst sagt naiv änka. Säsong 5. Avsnitt 14.
Kommentar
jag tänkte att den serien kanske trots allt hade live-publik…

06:05 – 06:30
Amerikansk familjeserie från 2009. Alex, Justin, och Max är syskon som på ytan lever ett normalt familjeliv. Men de har en hemlighet – de är under hårdträning för att bli trollkarlar, och de använder sina krafter till att klara de utmaningar som de ställs inför. Säsong 3. Avsnitt 25.

Vad är det för FEL på tv-tittarna, om de inte spontant kan skratta åt det som förevisas dem?

Omvänt: vad är det för fel på de tv-bolag,  som måste tillverka skratt för att ev. få verkliga sådana?

Vad säger detta om människan?

Många människor verkar ta detta för givet…att låtsas-skratt tillhör vardagen och ska accepteras.

Jag säger: NEJ! TVÄRTOM.

De utgör HJÄRNTVÄTT!

Ganska uppenbar sådan, därtill!

Hur kan påklistrade skratt ens vara lagliga?


Det finns GIVETVIS otaliga andra exempel på område, exempel som belyser det jag menar.

Hjälp mig gärna med en kommentar, eller två.

Berätta gärna om Din egen erfarenhet av sådana tv-serier.