RC noterar av detta inläggs huvuddel främst att människor tycks ha ett OUTTÖMLIGT behov av grupptillhörighet och ett ”vi” mot de”-samhälle.

I Sverige är somliga uppenbarligen BESATTA av just grupperna ”män” och ”kvinnor”, som må vara aldrig så intressanta att studera ur antropologisk synvinkel, men är de grupperna intressantare än t.ex.:

• ”norrlänningar” VS ”Stockholmare”

eller

• ”norrlänningar” VS ”Skåningar”

eller

• ”Stockholmare” VS ”Skåningar”

eller

• ”Skåningar VS danskj-v, f-låt danskar”

eller

• ”etniska svenskar” VS ”nysvenskar (ny benämning på gammalt ”fenonmen”)”/”invandrare (gammal, ja traditionell, benämning på ”fenomenet”)”

eller

• ”hbtq-personer” VS ”heterosexuella”/”straighta”

eller

• ”mörkyade” VS ”ljushyade”

eller

• ”friska” VS ”sjuka”

eller

• ”arbetsföra” VS ”människor i utanförskap”
• etc

?

Har människor i allmänhet verkligen inte kommit längre år 2012 än att fortfarande vara flockdjur…flockdjur i…mängden?

Det är ju i själva verket oerhört sorgligt!

Genusnytt

Svenska Dagbladets ledaraskribent Maria Ludvigsson skrev igår en mycket bra krönika där hon kritiserar att så mycket i vår samtid klassas som ”kvinnofrågor”. Hon kritiserar också media för sin kvinnofrågehysteri (även om hon inte använder det ordet). Jag citerar:

”Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga vilande enkom på kvinnors axlar.  För att verkligen placera en fråga i nyhetsflödet är genusperspektivet omåttligt populärt. Och det fungerar. En nyhet med vinkeln ”kvinnor är över- eller underrepresenterade” glider lätt in på topplaceringar. Den läraktiga noterar och gör följaktligen sina hjärtefrågor till just kvinnofrågor.”

Jag hade inte kunnat formulera det bättre själv. Maria Ludvigsson avslutar:

”Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den. Den som vill påverka andras synsätt eller berätta något viktigt, gör klokt i att beskriva världen som den är…

Visa originalinlägg 189 fler ord

Spontanreflektion, det är ju lite lustigt att tv-seriens författare, som är man och därmed borde vara ond(?), heter ”Terry Goodkind”.

Är han en kvinnlig bekännare, som har bytt kön men som har tillåtits behålla de goda magiska krafterna?

Annan reflektion:

ligger inte de manliga bekännarnas ondska egentligen i deras ”trollspö”, det som de kvinnliga saknar?

”Trollspö”-avund?

Är det även detta ”trollspö”, som den manlige tyrannens manliga soldater använder för att tortera de blivande ”Mord Sither”na ”under väldigt lång tid”?

Det känns dock lite magstarkt att förlänga parallellen till våldtäktsoffer genom detta stycke: ”Tortyren har vänt ut och in på deras sinnen så att de har blivit onda.”.

Apropå filmer, som exemplifierar ”manshatets självförstärkande spiral”, så är kanske ”Dracula” ett exempel, även om han skänker sina offer (ofta kvinnor) en evighet som ”levande död”.

Eller varför inte:

• ”King Kong” (innan en kvinna, och bara Hon, råkar förstå att ”monstret” är snällt och vill få andra att förstå det: ”Skönheten och Odjuret”, 1) (även en film om antingen kärlek till djur eller om att ”kärleken är blind”(!), eller om att ”kärleken övervinner allt”, eller om en kvinna med annorlunda sexuell läggning(!)).
• ”Skönheten och Odjuret”, den riktiga filmen
• ”Ringaren i Notre Dame”? (bygger inte den också på ett ”Skönheten och Odjuret”-tema förresten?)
• ”Dr. Jekyll & Mr. Hyde” (om mannens dubbelnatur…lite inspirerad av Jack Uppskäraren? kvinnan som offer är även en viktig komponent)
• ”Scarface” (om en manlig knarklangare, som självfallet är ond; är inte de flesta onda i den filmen män? Jag minns att filmen är mycket blodig).
• ”Fredagen den 13:e”, del 1-? (vilket kön har mördaren månntro?)
• ”Terror på Elm Street”, del 1-? (vilket kön har mördaren?)
• gäsp…

En film, som jag dock kommer att tänka på, med onda ”antihjältinnor”, är franska ”Baise-moi” (usch!) från år 2000.

Jag har inte för avsikt att översätta titeln och skäms, om jag skulle ha råkat se delar av den. Ett riktigt lågvattenmärke!

Såväl inom litteraturens som i filmens värld, så handlar det väl helt enkelt och samtidigt komplicerat om s.k.: arketyper (Arketyp), ”mönster”/”förebilder”.

Arketyperna tycks svåra att motarbeta.

Genusnytt

 

Jag har följt en teveserie vid namn ”Legend of the Seeker”, som baseras på romanen The Sword of Truth av Terry Goodkind. Eftersom jag alltid har mina genusglasögon på mig (det har antijämställdisterna lärt mig) upptäckte jag en sak som jag vill dela med mig av. Det kan jag bara göra genom att redogöra för en liten del av den värld som Terry Goodkind bygger upp:

Det finns en slags människor – kvinnor – med starka magiska krafter som kallas bekännare. Dessa kvinnor, klädda i vitt (du ser en av dem ovan), är goda. Mycket goda. Bekännarna använder sina magiska krafter för att bekämpa ondskan – det är deras mission.

När en bekännare får barn blir det nästan alltid en flicka (som då växer upp till en ny och lika god bekännare). Någon enstaka gång kan det dock bli en pojke. När så sker måste han…

Visa originalinlägg 450 fler ord