Det ”mänskliga fenomen”, eller vad man nu ska kalla det, som jag nu tänker skriva om, är i och för sig allmänt känt (sedan 1980-talet, eller ännu längre tillbaka) men likväl värt att nämna och ifrågasättas.
Detta eftersom det ännu pågår.
Jag talar om pålagda skratt i tv-serier.
Varför finns de?
Är inte tv-seriens humor tillräckligt bra för att tittaren ska skratta, så är den väl för dålig, eller har jag missat något här?
Ett par exempel, från tidigare i natt (lördag 2012-02-24) på Kanal 5:
05:40 – 06:00
Amerikansk komediserie från 1989. Fyra äldre kvinnor delar villa i Miami. Dorothy Zbornak är en frånskild lärare som alltid har en sarkastisk kommentar på lager. Rose Nylund kommer från en bonnhåla i Minnesota och är en snäll men minst sagt naiv änka. Säsong 5. Avsnitt 14.
Kommentar
jag tänkte att den serien kanske trots allt hade live-publik…
06:05 – 06:30
Amerikansk familjeserie från 2009. Alex, Justin, och Max är syskon som på ytan lever ett normalt familjeliv. Men de har en hemlighet – de är under hårdträning för att bli trollkarlar, och de använder sina krafter till att klara de utmaningar som de ställs inför. Säsong 3. Avsnitt 25.
Vad är det för FEL på tv-tittarna, om de inte spontant kan skratta åt det som förevisas dem?
Omvänt: vad är det för fel på de tv-bolag, som måste tillverka skratt för att ev. få verkliga sådana?
Vad säger detta om människan?
Många människor verkar ta detta för givet…att låtsas-skratt tillhör vardagen och ska accepteras.
Jag säger: NEJ! TVÄRTOM.
De utgör HJÄRNTVÄTT!
Ganska uppenbar sådan, därtill!
Hur kan påklistrade skratt ens vara lagliga?
Det finns GIVETVIS otaliga andra exempel på område, exempel som belyser det jag menar.
Hjälp mig gärna med en kommentar, eller två.
Berätta gärna om Din egen erfarenhet av sådana tv-serier.
”
ReflektionsCentrum - där tankar får fritt spelrum - 