Vad är bäst, när två människor promenerar i mörkret i en skog, likt två blinda, bländade av mörkret, varandras närvaro och varandras existens?

Du läsare kanske känner till att det är enklare att promenera i en skog, med händerna fria, så att man inte ramlar.

Det gäller på dagen, såväl som på natten.

RC vill här visa att det finns för- och nackdelar med det mesta i tillvaron.

Är det bättre om två promenerande människor släpper taget om varandras händer, att de därigenom separeras, kanske aldrig återförenas men att var och en av dem kanske har större sannolikhet att klara sig på egen hand, med mindre risk för att falla och med större sannolikhet att överleva?

Eller är det bättre om de fortsätter att hålla varandras händer och på så sätt minska risken för att de kommer bort ifrån varandra men ökar risken att falla handlöst tillsammans, ned i det svarta okända?

RC undrar också:

vad är bäst mellan att gemensamt falla ned i det svarta okända mörkret, eller att gemensamt sträva mot himlen och ljuset, ljuset liksom mörkret okänt?

Vad skulle Du välja, om just Du gavs valet att välja?

Skulle Du välja Livet eller Döden?

Skulle Du vara kapabel att göra Ditt val objektivt?

Promenerar Du själviskt eller i gemenskap, med Livet eller med Döden?

Promenerar Du med sommaren eller med vintern, eller tvärtom?

En promenad i mörkret är sällan fel, så länge lamporna är tända och ljuset finns inom räckhåll.

I annat fall tycks ingen återvändo finnas.

Annonser